KONSERTKLOCKSPEL                                          Av Ulla Laage, Köpenhamn, diplomklockspelare och klockkonsulent

                                                                                                                                                                        Översättning: Agneta Elgenmark

 

De finns där överallt, klockorna. Det finns kyrkklockor, skeppsklockor, kreatursklockor, mobiler, cykelklockor, dörrklockor, bordsklockor, skolklockor… De används till att sammankalla, påkalla uppmärksamhet, till att varna och upplysa – och som sådana ingår de i människans vardag.

 

Kineserna var av allt att döma de första som kunde gjuta bronsklockor, och redan cirka 2000 år före Kristus fanns det i Kina musikinstrument som bestod av klockor. Vi känner inte till hela utvecklingen därefter och fram till nutidens konsertklockspel. Men vi vet att man i Flandern i början på 1300-talet uppfann urverksstyrda mekanismer som kunde utföra timslag och spela melodier på klockorna varje timme. Omkring två hundra år senare kom man på att förbinda klockorna med en så kallad stockklaviatur, först med enbart manual men senare också med pedal. Konsertklockspelet var uppfunnet! Sedan dess har instrumentets utformning i stort sett inte förändrats. Att en stad hade klockspel kom att bli ett tecken på dess välstånd. Ju rikare staden var dess flera klockor hade den.

 

Klaviaturens utformning bestäms av den fysiska kraft som är nödvändig för att bringa de ibland mycket stora och tunga kläpparna i rörelse för att slå an klockornas insidor och därmed få dem att klinga. Eftersom den direkta, mekaniska vajerförbindelsen mellan klaviaturen och kläpparna är mycket känslig, placeras klaviaturen så nära klockorna som möjligt. Dess uppbyggnad kan liknas vid de svarta och vita tangenterna på ett piano, och man spelar med lätt knutna händer. Klangkvaliteten och ljudstyrkan beror av anslaget, vilket ger klockspelaren full kontroll över var enskild ton och därmed optimal konstnärlig och musikalisk uttrycksfullhet i spelet.

 

Under de senaste åren har konsertklockspelet rönt stigande intresse och alltmer accepterats som seriöst musikinstrument. Framstående kompositörer har i originalverk för klockspel framhävt och utnyttjat detta monumentala instruments säregna karaktär och möjligheter. Bland dessa kan nämnas Birgitte Alsted, Niels Viggo Bentzon, Bent Lorentzen, Erik Norby och Per Nørgård, Danmark; Hugo Melin, Sverige;  Arne Nordheim, Norge; Wim Franken och Leen´t Hart, Nederländerna; Henk Badings,  Jef Denyn och Staf Nees, Belgien; Clifford Ball och John Knox, England, samt Ronald Barnes, John Courter, Roy Hamlin Johnson, Milford Myhre och Gary White, USA. Alla dessa har varit med om att skapa de mest markanta och betydelsefulla verken för klockspel under senare tid.

 

Förutom av att instudera dessa originalverk består en väsentlig del av en klockspelares arbete av att transkribera instrumentalverk och arrangera psalmer och kända sånger och visor. Man får då ta hänsyn till spelteknik, klockornas långa efterklangstid och deras mycket speciella övertonsförhållanden. All musik lämpar sig inte för att spelas på konsertklockspel. Om transkriptioner av verk för andra instrument måste ändras så mycket att de förlorar sin karaktär och avviker från kompositörernas intentioner, bör de inte framföras på klockspel.

 

Slagtonen är den ton vi hör som grundton. Den överton som ljuder starkast är en mollters över slagtonen. Det är denna ton, unik för västvärldens musikinstrument, som ger klockorna deras karakteristiska högtidliga och allvarliga klang. Denna ton och den långa efterklangstiden kan i början göra det svårt för många människor att lyssna till klockspel. Men koncentrerar man sig på att lyssna på de just anslagna tonerna och försöker låta bli att lyssna för mycket på efterklangen från de föregående tonerna, kommer man snabbt att kunna lära sig höra och acceptera denna klang som klockornas speciella ”krydda”.

 

Under idealiska förhållanden kan ett konsertklockspel höras på långt håll. Bäst är det om åhöraren hittar en plats som är skyddad mot trafik och vind och med direkt insyn till klockorna. På nära håll har klockor en hård och metallisk klang, men på avstånd klingar de fritt och vackert.

 

Konsertklockspelet får inte förväxlas med det automatiska (urverksstyrda, eller datorstyrda) klockspelet, eftersom automatik utesluter varje form av dynamik och nyansering. Det är alltså uteslutet att konserter kan hållas på ett automatiskt klockspel eller ersättas av ett sådant. Sedan de automatiska klockspelen uppfanns har de bara haft en funktion, nämligen att markera kvarts- och timslag med korta och enkla melodier.

 

Det finns i världen åtta klockgjuterier som har specialiserat sig på att gjuta klockor till konsertklockspel, fyra klockspelarskolor och mer än 580 konsertklockspel. Organisationer som tar till vara klockspelar- och klockintressen är de nationella yrkeskårerna och intresseföreningarna samt World Carillon Federation.

 

I enlighet med gällande dansk lag om upphovsrätt är återgivande eller mångfaldigande av denna artikel eller delar därav icke tillåtet utan författarens samtycke.